Stockholm Dansfilmfestival 

Stockholm Dansfilmfestival grundades 2015 och har visat över 200 dansfilmer sedan dess. Sedan starten har festivalen arbetat för att stärka dansfilmfältet genom att vara en mötesplats och plattform för dansfilm i dess bredaste benämning. Vi vill vara en plats där den lokala dansfilmscenen kan växa och knyta an till den internationella kontexten av dansfilm. Detta vill vi göra med fokus på att bygga gemenskap och genom att vara en plats för kunskap att gro. Vi vill vara ett rum där ett brett spektra av dansfilm visas och vi vill lyfta fram de diffusa skiljelinjerna mellan rörelse, kropp, dans och cinematografi.

“Vi vill att fler ska få ta del av konstformen dansfilm! Konstformen spränger ständigt gränser för koreografiskt och filmiskt skapande och med Stockholm Dansfilmfestival vill vi lämna utrymme för att utforska dess mångsidiga uttryck och tematik.”

Sara Andrén, Nelly Zagora, Yari Stilo, Adam Seid Tahir

Jag gick ut Kungliga Svenska Balettskolan 2011 och har sedan dess arbetat som dansare, koreograf och producent. Min första dansfilm hette 60 Marbles Tunnel och den visades på pilotfestivalen av Stockholm Dansfilmfestival 2015. Jag blev en del av teamet strax därefter. 
Jag dras till filmer där jag blir överraskad. Kanske säger överraskningen mer om mig än om filmen, vad jag har för förväntningar eller referenspunkter. Det är också det som gör det intressant att vara kurator till en filmfestival; att ta del av så många olika verk och ingångar. Jag ser det som vår gemensamma utmaning som arrangörer att inte låta vår uppfattning styra riktningen för dansfilm, utan snarare skapa ett sammanhang som konstformen kan växa i. När jag tänker på hur vi skulle kunna arrangera framtida dansfilmfestivaler så tänker jag på en dansfilmfestival som äger rum och interagerar med staden; med byggnader, parker, eller caféer. Som en koreograferad filmvisning i ett filmfestivalformat.

Sara Andrén

Jag gick ut Kungliga Svenska Balettskolan 2011 och har sedan dess arbetat som dansare, koreograf och producent. Min första dansfilm hette 60 Marbles Tunnel och den visades på pilotfestivalen av Stockholm Dansfilmfestival 2015. Jag blev en del av teamet strax därefter. Jag dras till filmer där jag blir överraskad. Kanske säger överraskningen mer om mig än om filmen, vad jag har för förväntningar eller referenspunkter. Det är också det som gör det intressant att vara kurator till en filmfestival; att ta del av så många olika verk och ingångar. Jag ser det som vår gemensamma utmaning som arrangörer att inte låta vår uppfattning styra riktningen för dansfilm, utan snarare skapa ett sammanhang som konstformen kan växa i. När jag tänker på hur vi skulle kunna arrangera framtida dansfilmfestivaler så tänker jag på en dansfilmfestival som äger rum och interagerar med staden; med byggnader, parker, eller caféer. Som en koreograferad filmvisning i ett filmfestivalformat.
Född, uppvuxen och nu baserad i Stockholm så har jag blivit en del av det konstnärliga frilanslivet i staden. Jag har skapat korta konstfilmer sedan barnsben och efter min utbildning på Balettakademien Stockholm så skapade jag min första dansfilm. I samband med den så var jag med och startade den första upplagan av Stockholm Dansfilmfestival.  Min dröm då som nu är att ha en mjuk plats för samtal och gemenskap i en ofta hård bransch, en plats där vi delar med oss av vår konst och kan utbyta erfarenheter kring den. 

Dansfilm är för mig någonting som vi fortfarande kan utveckla och skapa tillsammans då konstformen ännu inte har satts i ett fack, vilket gör mig exalterad. Jag blir tagen av det oväntade i en film, den kroppsliga empatin som kommer av att se rörelse från en intressant vinkel eller hur en kamera kan röra vid det den fokuserar på.

Nelly Zagora

Född, uppvuxen och nu baserad i Stockholm så har jag blivit en del av det konstnärliga frilanslivet i staden. Jag har skapat korta konstfilmer sedan barnsben och efter min utbildning på Balettakademien Stockholm så skapade jag min första dansfilm. I samband med den så var jag med och startade den första upplagan av Stockholm Dansfilmfestival. Min dröm då som nu är att ha en mjuk plats för samtal och gemenskap i en ofta hård bransch, en plats där vi delar med oss av vår konst och kan utbyta erfarenheter kring den. Dansfilm är för mig någonting som vi fortfarande kan utveckla och skapa tillsammans då konstformen ännu inte har satts i ett fack, vilket gör mig exalterad. Jag blir tagen av det oväntade i en film, den kroppsliga empatin som kommer av att se rörelse från en intressant vinkel eller hur en kamera kan röra vid det den fokuserar på.
Jag har en bakgrund i dans. De senaste 15 åren har jag därmed levt och uppträtt runt om i Europa. I Maj 2018 tog jag min MA i koreografi på DOCH (Dans och Cirkushögskolan). 2017 presenterades mitt performance-verk “Homing Pigeon and Friends” i Montreal (Kanada) som en del av “Regards Hybrides: An International Forum”, ett event för interaktionen mellan dans och cinematografi. Jag har följt Stockholm Dansfilmfestival med stor entusiasm och blivit charmad av dess lekfullhet och mångfald i valet av filmer. Jag är nu filmkurator i festivalen tillsammans med de andra, och jag ser fram emot att lära mig mer genom den kuratoriella praktiken. Den första inriktningen jag hade till dansfilm var en naturlig vidareutveckling från min kärlek till dans och cinematografi. På sistone har dock mitt arbete med dansfilm kommit att jobba med frågor om identitet, självbild och skörhet. När jag kollar på dansfilm så är det ofta hur dansens kroppslighet sammanvävs med filmens visuella narrativ som intresserar mig. Jag blir även väldigt berörd av ljudets förmåga att relatera till dansens abstraktion.

Yari Stilo

Jag har en bakgrund i dans. De senaste 15 åren har jag därmed levt och uppträtt runt om i Europa. I Maj 2018 tog jag min MA i koreografi på DOCH (Dans och Cirkushögskolan). 2017 presenterades mitt performance-verk “Homing Pigeon and Friends” i Montreal (Kanada) som en del av “Regards Hybrides: An International Forum”, ett event för interaktionen mellan dans och cinematografi. Jag har följt Stockholm Dansfilmfestival med stor entusiasm och blivit charmad av dess lekfullhet och mångfald i valet av filmer. Jag är nu filmkurator i festivalen tillsammans med de andra, och jag ser fram emot att lära mig mer genom den kuratoriella praktiken. Den första inriktningen jag hade till dansfilm var en naturlig vidareutveckling från min kärlek till dans och cinematografi. På sistone har dock mitt arbete med dansfilm kommit att jobba med frågor om identitet, självbild och skörhet. När jag kollar på dansfilm så är det ofta hur dansens kroppslighet sammanvävs med filmens visuella narrativ som intresserar mig. Jag blir även väldigt berörd av ljudets förmåga att relatera till dansens abstraktion.
Efter att jag tog examen från Kungliga Svenska Balettskolan så har jag jobbat som dansare och performer i många olika sammanhang. Jag har också fortsatt utveckla två av min stora intressen datavetenskap och film. 2018 gjorde jag ett samarbete med Index foundation och skapade dansfilmen ”hyperskin.”. Detta introducerade mig för Stockholms dansfilmfestival och jag har jobbat i teamet sen 2019. 
Min drömfestival skulle vara en plats där människor kan vandra runt och ta del av en storm av olika tankar och idéer från världens alla hörn. Den skulle äga rum i en skog eller kanske en gammal fabrik och filmskaparna skulle ha sitt eget privata utrymme där de installerar sina filmer. Arkitekturen, lukten och ljuset i varje rum skulle vara skapat för varje film.
Filmer som intresserar mig är vanligtvis de med otraditionella val när det gäller tematik och estetik. Jag älskar att bli indragen i en annan persons universum. Dränkt i idéer och tankar som inte liknar mina egna. Jag uppskattar också att bli förvånad och att inte förstå.

Adam Seid Tahir

Efter att jag tog examen från Kungliga Svenska Balettskolan så har jag jobbat som dansare och performer i många olika sammanhang. Jag har också fortsatt utveckla två av min stora intressen datavetenskap och film. 2018 gjorde jag ett samarbete med Index foundation och skapade dansfilmen ”hyperskin.”. Detta introducerade mig för Stockholms dansfilmfestival och jag har jobbat i teamet sen 2019. Min drömfestival skulle vara en plats där människor kan vandra runt och ta del av en storm av olika tankar och idéer från världens alla hörn. Den skulle äga rum i en skog eller kanske en gammal fabrik och filmskaparna skulle ha sitt eget privata utrymme där de installerar sina filmer. Arkitekturen, lukten och ljuset i varje rum skulle vara skapat för varje film. Filmer som intresserar mig är vanligtvis de med otraditionella val när det gäller tematik och estetik. Jag älskar att bli indragen i en annan persons universum. Dränkt i idéer och tankar som inte liknar mina egna. Jag uppskattar också att bli förvånad och att inte förstå.

Stockholm Dansfilmfestival 

Stockholm Dansfilmfestival grundades 2015 och har visat över 200 dansfilmer sedan dess. Sedan starten har festivalen arbetat för att stärka dansfilmfältet genom att vara en mötesplats och plattform för dansfilm i dess bredaste benämning. Vi vill vara en plats där den lokala dansfilmscenen kan växa och knyta an till den internationella kontexten av dansfilm. Detta vill vi göra med fokus på att bygga gemenskap och genom att vara en plats för kunskap att gro. Vi vill vara ett rum där ett brett spektra av dansfilm visas och vi vill lyfta fram de diffusa skiljelinjerna mellan rörelse, kropp, dans och cinematografi.

“Vi vill att fler ska få ta del av konstformen dansfilm! Konstformen spränger ständigt gränser för koreografiskt och filmiskt skapande och med Stockholm Dansfilmfestival vill vi lämna utrymme för att utforska dess mångsidiga uttryck och tematik.”

Sara Andrén, Nelly Zagora, Yari Stilo, Adam Seid Tahir

Jag gick ut Kungliga Svenska Balettskolan 2011 och har sedan dess arbetat som dansare, koreograf och producent. Min första dansfilm hette 60 Marbles Tunnel och den visades på pilotfestivalen av Stockholm Dansfilmfestival 2015. Jag blev en del av teamet strax därefter. 
Jag dras till filmer där jag blir överraskad. Kanske säger överraskningen mer om mig än om filmen, vad jag har för förväntningar eller referenspunkter. Det är också det som gör det intressant att vara kurator till en filmfestival; att ta del av så många olika verk och ingångar. Jag ser det som vår gemensamma utmaning som arrangörer att inte låta vår uppfattning styra riktningen för dansfilm, utan snarare skapa ett sammanhang som konstformen kan växa i. När jag tänker på hur vi skulle kunna arrangera framtida dansfilmfestivaler så tänker jag på en dansfilmfestival som äger rum och interagerar med staden; med byggnader, parker, eller caféer. Som en koreograferad filmvisning i ett filmfestivalformat.

Sara Andrén

Jag gick ut Kungliga Svenska Balettskolan 2011 och har sedan dess arbetat som dansare, koreograf och producent. Min första dansfilm hette 60 Marbles Tunnel och den visades på pilotfestivalen av Stockholm Dansfilmfestival 2015. Jag blev en del av teamet strax därefter. Jag dras till filmer där jag blir överraskad. Kanske säger överraskningen mer om mig än om filmen, vad jag har för förväntningar eller referenspunkter. Det är också det som gör det intressant att vara kurator till en filmfestival; att ta del av så många olika verk och ingångar. Jag ser det som vår gemensamma utmaning som arrangörer att inte låta vår uppfattning styra riktningen för dansfilm, utan snarare skapa ett sammanhang som konstformen kan växa i. När jag tänker på hur vi skulle kunna arrangera framtida dansfilmfestivaler så tänker jag på en dansfilmfestival som äger rum och interagerar med staden; med byggnader, parker, eller caféer. Som en koreograferad filmvisning i ett filmfestivalformat.
Född, uppvuxen och nu baserad i Stockholm så har jag blivit en del av det konstnärliga frilanslivet i staden. Jag har skapat korta konstfilmer sedan barnsben och efter min utbildning på Balettakademien Stockholm så skapade jag min första dansfilm. I samband med den så var jag med och startade den första upplagan av Stockholm Dansfilmfestival.  Min dröm då som nu är att ha en mjuk plats för samtal och gemenskap i en ofta hård bransch, en plats där vi delar med oss av vår konst och kan utbyta erfarenheter kring den. 

Dansfilm är för mig någonting som vi fortfarande kan utveckla och skapa tillsammans då konstformen ännu inte har satts i ett fack, vilket gör mig exalterad. Jag blir tagen av det oväntade i en film, den kroppsliga empatin som kommer av att se rörelse från en intressant vinkel eller hur en kamera kan röra vid det den fokuserar på.

Nelly Zagora

Född, uppvuxen och nu baserad i Stockholm så har jag blivit en del av det konstnärliga frilanslivet i staden. Jag har skapat korta konstfilmer sedan barnsben och efter min utbildning på Balettakademien Stockholm så skapade jag min första dansfilm. I samband med den så var jag med och startade den första upplagan av Stockholm Dansfilmfestival. Min dröm då som nu är att ha en mjuk plats för samtal och gemenskap i en ofta hård bransch, en plats där vi delar med oss av vår konst och kan utbyta erfarenheter kring den. Dansfilm är för mig någonting som vi fortfarande kan utveckla och skapa tillsammans då konstformen ännu inte har satts i ett fack, vilket gör mig exalterad. Jag blir tagen av det oväntade i en film, den kroppsliga empatin som kommer av att se rörelse från en intressant vinkel eller hur en kamera kan röra vid det den fokuserar på.
Jag har en bakgrund i dans. De senaste 15 åren har jag därmed levt och uppträtt runt om i Europa. I Maj 2018 tog jag min MA i koreografi på DOCH (Dans och Cirkushögskolan). 2017 presenterades mitt performance-verk “Homing Pigeon and Friends” i Montreal (Kanada) som en del av “Regards Hybrides: An International Forum”, ett event för interaktionen mellan dans och cinematografi. Jag har följt Stockholm Dansfilmfestival med stor entusiasm och blivit charmad av dess lekfullhet och mångfald i valet av filmer. Jag är nu filmkurator i festivalen tillsammans med de andra, och jag ser fram emot att lära mig mer genom den kuratoriella praktiken. Den första inriktningen jag hade till dansfilm var en naturlig vidareutveckling från min kärlek till dans och cinematografi. På sistone har dock mitt arbete med dansfilm kommit att jobba med frågor om identitet, självbild och skörhet. När jag kollar på dansfilm så är det ofta hur dansens kroppslighet sammanvävs med filmens visuella narrativ som intresserar mig. Jag blir även väldigt berörd av ljudets förmåga att relatera till dansens abstraktion.

Yari Stilo

Jag har en bakgrund i dans. De senaste 15 åren har jag därmed levt och uppträtt runt om i Europa. I Maj 2018 tog jag min MA i koreografi på DOCH (Dans och Cirkushögskolan). 2017 presenterades mitt performance-verk “Homing Pigeon and Friends” i Montreal (Kanada) som en del av “Regards Hybrides: An International Forum”, ett event för interaktionen mellan dans och cinematografi. Jag har följt Stockholm Dansfilmfestival med stor entusiasm och blivit charmad av dess lekfullhet och mångfald i valet av filmer. Jag är nu filmkurator i festivalen tillsammans med de andra, och jag ser fram emot att lära mig mer genom den kuratoriella praktiken. Den första inriktningen jag hade till dansfilm var en naturlig vidareutveckling från min kärlek till dans och cinematografi. På sistone har dock mitt arbete med dansfilm kommit att jobba med frågor om identitet, självbild och skörhet. När jag kollar på dansfilm så är det ofta hur dansens kroppslighet sammanvävs med filmens visuella narrativ som intresserar mig. Jag blir även väldigt berörd av ljudets förmåga att relatera till dansens abstraktion.
Efter att jag tog examen från Kungliga Svenska Balettskolan så har jag jobbat som dansare och performer i många olika sammanhang. Jag har också fortsatt utveckla två av min stora intressen datavetenskap och film. 2018 gjorde jag ett samarbete med Index foundation och skapade dansfilmen ”hyperskin.”. Detta introducerade mig för Stockholms dansfilmfestival och jag har jobbat i teamet sen 2019. 
Min drömfestival skulle vara en plats där människor kan vandra runt och ta del av en storm av olika tankar och idéer från världens alla hörn. Den skulle äga rum i en skog eller kanske en gammal fabrik och filmskaparna skulle ha sitt eget privata utrymme där de installerar sina filmer. Arkitekturen, lukten och ljuset i varje rum skulle vara skapat för varje film.
Filmer som intresserar mig är vanligtvis de med otraditionella val när det gäller tematik och estetik. Jag älskar att bli indragen i en annan persons universum. Dränkt i idéer och tankar som inte liknar mina egna. Jag uppskattar också att bli förvånad och att inte förstå.

Adam Seid Tahir

Efter att jag tog examen från Kungliga Svenska Balettskolan så har jag jobbat som dansare och performer i många olika sammanhang. Jag har också fortsatt utveckla två av min stora intressen datavetenskap och film. 2018 gjorde jag ett samarbete med Index foundation och skapade dansfilmen ”hyperskin.”. Detta introducerade mig för Stockholms dansfilmfestival och jag har jobbat i teamet sen 2019. Min drömfestival skulle vara en plats där människor kan vandra runt och ta del av en storm av olika tankar och idéer från världens alla hörn. Den skulle äga rum i en skog eller kanske en gammal fabrik och filmskaparna skulle ha sitt eget privata utrymme där de installerar sina filmer. Arkitekturen, lukten och ljuset i varje rum skulle vara skapat för varje film. Filmer som intresserar mig är vanligtvis de med otraditionella val när det gäller tematik och estetik. Jag älskar att bli indragen i en annan persons universum. Dränkt i idéer och tankar som inte liknar mina egna. Jag uppskattar också att bli förvånad och att inte förstå.
5 Nelly